Hållbar viltförvaltning med samverkan
Av För att skapa förutsättningar för en viltförvaltning som balanserar olika intressen, minimerar konflikter och möjliggör ett långsiktigt hållbart nyttjande av vilt och andra naturresurser krävs ökad lokal anpassning och samverkan. Det visar en ny avhandling från Sveriges lantbruksuniversitet.
Viltförvaltning är en komplicerad process där olika intressen ska samsas; några vill ha en hög vilttäthet till förmån för jakt, medan andra vill ha en lägre andel vilt för att skydda jord- och skogsbruk mot skador.
2012 infördes en adaptiv och ekosystembaserad älgförvaltningsmodell i Sverige där jägare och markägare samverkar i förvaltningen av älgpopulationen. Syftet med avhandlingen har varit att analysera hur utformningen av förvaltningen samt de varierande förutsättningarna i landet påverkar möjligheterna att nå målen riksdagen satt upp. Målen är en älgpopulation av hög kvalitet i balans med betesresurserna där hänsyn tas till viktiga allmänna intressen och präglas av samverkan mellan de aktörer som påverkar älgpopulationen.
– Min avhandling visar på behovet av ökad regional och lokal anpassning och att samverkan mellan olika förvaltningsnivåer utvecklas ytterligare eftersom goda relationer mellan nivåerna har visat sig vara avgörande för att öka aktörernas anpassningsförmåga och att nå fastställda mål, säger Sabrina Dressel.
I avhandlingen har samverkansprocesser mellan olika intressen och olika förvaltningsnivåer och vilka resultat som uppnåtts studerats. Studierna inkluderade mer än 2000 personer och deras beskrivningar av samverkansprocesser kombinerades med förvaltningsplaner och inventeringsdata på älg, andra klövviltarter och fodertillgången i skogen.
Resultaten visar att utmaningarna för älgförvaltningen varierar regionalt. I Sverige finns 144 olika älgförvaltningsområden som alla ska omfatta en älgpopulation. I norra Sverige är älgförvaltningsområdena stora för att ta hänsyn till älgarnas vandring.
– Dessa stora områden skapar utmaningar för samverkan och älgförvaltningsgrupperna måste investera mer tid. Även älgtätheten och fodertillgången kan variera kraftigt inom dessa stora områden, vilket kräver flexibilitet för att anpassa avskjutningen till lokala förhållanden, säger Sabrina Dressel.
En utmaning för områden i södra Sverige är förekomsten av andra klövviltarter, som rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin. Hög täthet av andra klövviltarter och ett mer varierat landskap visade en negativ påverkan på måluppfyllelse för älg.
För att ta reda på vilka framgångsfaktorerna är för älgförvaltningen har Sabrina Dressel gjort intervjuer med representanter för älgförvaltningsområden som når uppsatta mål och lyckas hantera olika utmaningar.
– Ledarskap, goda sociala relationer, och innovationsförmåga är vad som möjliggör lokalt fungerande och accepterade förvaltningsstrategier, säger Sabrina Dressel.
I stora älgförvaltningsområden utvecklades samverkansprocesser som gjorde det möjligt att inkludera många aktörer i förvaltningen och att anpassa lokala och regionala mål till varandra. I områden med många andra klövviltarter skapades en flerartsförvaltning.
Forskningen möjliggjordes genom finansiellt stöd från Naturvårdsverkets Viltvårdsfond, Svenska Jägareförbundet, Västerbottens älgvårdsfond och regeringsuppdraget att uppdatera, utveckla och förenkla befintligt utbildningspaket i adaptiv älgförvaltning.
