Nu ska Vasa stöttas för framtiden
Av År 2018 drogs planeringen igång för en långsiktig lösning av hur Vasa ska kunna stöttas så att det tunga ekskrovet inte ska kollapsa under sin egen tyngd.
– Meningen var att planeringen skulle ta två år. Det tog till sist fem år, berättar projektchefen Magnus Olofsson. Men då avverkade vi även en pandemi på vägen…
Målet blev att först skapa en effektiv yttre stöttning för att sedan gå vidare och bygga ett inre ”skelett” som även ska få direktkontakt med det yttre på ett antal punkter.
Arbetet på plats har nu pågått i nästan ett år och ska avslutas inom några månader. Det fysiska arbetet genomförs till största delen av stålföretaget Hjalmarssons, med hemvist i Sölvesborg.
– Det var ingen lätt upphandling, eftersom projektet är helt unikt. Det fanns ju inga listor över företag som var duktiga på att stötta 1600-talsskepp, konstaterar Magnus Olofsson.
Det fanns ju inga listor över företag som var duktiga på att stötta 1600-talsskepp Magnus Olofsson, Vasamuseet.
Till sist fick man i alla fall kontakt med två företag som kunde presentera trovärdiga offerter.
– Sedan fick vi skapa ett antal tänkta situationer som företagen fick föreslå lösningar på. ”Vad gör ni om …”. Hjalmarssons blev till sist valet, och de har fungerat jättebra.
Den tekniska lösningen är att de 17 nuvarande stöttorna ersätts med 27 som är smäckrare men som placeras idealiskt ur skeppets synvinkel. Tidigare stöttor har varit placerade mer efter hur huset är byggt.
– Med stöttorna rätt placerade på skrovet får vi nu i stället stärka upp golvet på en rad punkter, berättar Magnus Olofsson.
De nya stöttorna är också mer high-tech, bland annat har de lastmätare.
– Så nu äntligen ska vi kunna få reda på hur mycket Vasa väger. Vi har förstås räknat och beräknat så långt det någonsin går, och räknat ut en maxvikt på 1200 ton som vi haft som underlag för allt arbete med Vasa. Jag skulle gissa att den verkliga vikten kommer att visa sig vara 900-1000 ton.
En annan del av det pågående arbetet har varit att byta ut kölstöden.
– Vasas köl har en längsgående spricka. Den kan vi nu trycka ihop med hjälp av de nya kölstöden.
Mycket av arbetet sker naturligtvis intill eller under fartyget. Det känns spontant som en lite osäker arbetsmiljö, men Magnus Olofsson är lugn.
– Det får självklart inte hända att Vasa rör sig eller hotar att göra det. Vi har automatisk mätning av rörelser i skrovet.
Däremot riskerar fartyget på sikt att sjunka ihop under sin egen tyngd. Det är därför man nu ska bygga ett inre skelett för att se till att skrovet håller formen även i framtiden.
Arbetet med att bevara Vasa för framtiden har pågått sedan fartyget lyftes upp 1961. Först sprutade man vatten och därefter PEG-impregnering, senare har olika stöttningar byggts och det skräddarsydda museet byggts. Klimatet är alltid det samma, både i museet i stort och inne i Vasa, dit konditionerad luft leds genom ett antal plaströr.
Ett lite speciellt projekt genomfördes 2014, när man byggde en kopia av en bit av skrovet i rätt material och med 1600-talsteknik. NTT beskrev även detta projekt, liksom vi rapporterade från den provskjutning som gjordes med en kopia av en av Vasas kanoner från samma tid.
– Jag var säker på att kulan inte skulle göra någon större skada på den extremt stabila skrovbiten, men jag hade fel. Den tidens kanoner var betydligt kraftfullare än vad någon av oss hade anat. Kulan bromsades knappt av skrovbiten, den fortsatte ur sikte i god fart. Intressant att veta för oss historiker, men jag skulle gärna haft kvar vår provbit!
Magnus Olofsson är alltså historiker, men under många år har han arbetat tillsammans med ingenjörer.
– Det har varit väldigt intressant, ingenjörer har en delvis annan kultur än oss historiker.
Magnus Olofsson noterar att projektets namn ”Stötta Vasa” är dubbeltydigt.
– Hela projektet beräknas kosta 200 miljoner kronor. Det är förstås inte pengar vi har liggande, så vi arbetar hela tiden med att söka ekonomiskt stöd från företag, stiftelser och även privatpersoner.
Det är lite speciella villkor när man ska genomföra tekniska projekt på ett museum. Man får bara arbeta med bullriga uppgifter mellan klockan 7 och 10 på morgnarna, sedan kommer besökarna.
– Men det är förstås väldigt roligt att de kommer! Mönstret har också ändrats, för några år sedan skulle det varit ganska glest så här i mitten av september. Men nu har den internationella turismen förlängt säsongen, konstaterar Magnus Olofsson.
